-

Bilder från Magalluf :)


Leo..förlåt

Jag sitter nu med världens gulligaste, sötaste, snällaste och finaste kattunge i världen i min famn.. Leo  heter han, 14 veckor gammal. AS SÖT!

Jag ska berätta om hur läget är... Jag och Henrik bestämde oss för att köpa en kattunge i helgen, efter att ha funderat över det ett ganska bra tag.. Jag visste att eftersom han jobbar borta i veckorna, så skulle jag få största ansvaret om katten...

Det låter helt föjävligt, men efter dag två, börjar jag grina när jag sitter i badkaret, och tänker på att jag alltid har ansvar över en annans liv. Jag är inte så bra på det där med att "det hänger på mina axlar".'

Alla gånger jag åkt till jobbet den här veckan, har tanken plågat mig om hur Leo har haft det hemma, helt ensam..
Efter jobbet fick jag impuls-känslan att jag ville hitta på något roligt, och det inkluderade inte att åka hem..
Jag kom på att det gick inte att åka någon annanstans än hem, för jag måste ju mata och kela med katten. Känslan gjorde att jag kände mig oerhört låst. Kanske låter töntigt. Men detta är bara ett exempel.

Hela min livsstil försvinner med katten.. Jag är ju en impuls människa, som vill känna mig fri och kunna ta mig för saker när jag vill och känner för dom.

Det är varken rätt mot katten, eller mig själv att ha det såhär. Därför tänker jag be om att få lämna tillbaka den hos sin förra ägare.

Varför ska Leo ha en ägare som känner sig låst ? Och varför ska jag ha en söt liten kattunge som inte får allt det den behöver och vill?

Jag vet vad Leo vill. Han vill ha en ägare som har tid tt leka hela dagarna, och helst bo lite utanför stan där han kan springa ut. Jag hoppas att Leo får ett bra liv, och att han minns våra mysiga stunder och bus.

Förlåt Leo, du är den bästa katten !

RSS 2.0